dagens valhalla

Idag var det en tjej som tog upp kampen med mig. Jag simmade om henne och först 400 meter senare verkade hon ge upp revanschprojektet.

Jag kom på mig själv med att bli radikalfeministiskt glad över att en av de två snabbröstsimmarna i mitten visade sig vara en kvinna. Jag hade väl omedvetet antagit att det var två män.

Bastun är raka motsatsen mot bassängen. Där finns ingen tävlan alls. I alla fall tror jag inte det. Den där tävlingen som åtminstone många heterosexuellt levande kvinnor ägnar sig åt såsom vem som är smalast/snyggast (alltför ofta förstått som synonymer) försvinner närapå automatiskt i bastun. 80-gradig värme tar inte riktigt fram det traditionellt sett snyggaste hos människor. Och att dra in magen strider mot bastuns grundprincip.

Jag ligger i bastun och tittar ut på kvinnorna utanför. Det är alltid en ganska stor grupp kvinnor som dröjer sig kvar i utrymmet mellan bastun och duschen. Ibland känner de varandra och tycks småprata, ibland sitter de bara där ensamma tillsammans. Det är lite som om de samlar kraft och energi för att orka med världen utanför. Den världen som är allt annat än avslappnande.

I alla fall så tittar jag på dem. Ingen av dem är någon klassisk skönhet. Brösten lite för hängiga, magen för veckig, rumpan för gropig. Det gör mig lycklig. Idag är jag inte rädd för att bli en av dem. Inte i den här varma fuktiga bastuvärlden i alla fall. Tvärtom känner jag mig försvinnande liten bland dem, vilket gör mig underlägsen. De lyckas ta upp ett utrymme jag inte har, enbart genom kroppsmassa. Redan i omklädningsrummet har jag övertaget. Min kropp som är den normala och jag som tittar nedlåtande på deras alltför stora och dallrande kroppar. Skulle jag hellre vilja leva i bastuvärlden?

Jag ligger i bastun och funderar på detta med kroppsmassa. I ett badkar blir det så tydligt att man upptar mer utrymme ju större man är. Är det så även i vad vi ser som verkligheten?

Jag minns att jag brukade försvara storbystade actionhjältinnor à la Angelina Jolie framför anemiska Kirsten Dunst. Angelina följer också en norm, i hennes fall överensstämmande med underklädes- och porrmodeller, medan Kirsten är som hämtad från en modevisning. Jag brukar föredra Angelinaidealet, mycket för att det åtminstone innehåller något för alla. Är man inte smal kan man åtminstone ha stora bröst, och kombinationen är så uppenbart svår att uppnå på så kallad naturlig väg. Detta gör att det idealet känns mer demokratiskt.

Men jag inser nu att detta inte är det enda. Angelina är kropp medan Kirsten är avsaknad av kropp.

Jag har en längre tid undrat varför smalhetsfixeringen tycks mig vara större i vissa feministiska kretsar än i det ”vanliga” samhället. Jag tror att en förklaring i det är det här med ickekroppen. Kroppen har alltför länge setts som ett hinder för verksamhet istället för den förutsättning den faktiskt är (se exempelvis näst senaste Bang). Ironiskt nog tycks denna uppfattning stark inom annars Foucaultinspirerade kretsar. Var det kanske trots allt kroppen som var själens fängelse, även om själen nu förstås som intellektet? Detta gäller troligen alla intellektuella kretsar i viss mån men just i feministrörelsen får kroppen en särskild plats som problemområde. I sin iver att avvisa de livmoder- och kvinnlighetsfokuserade (fixerade) feministerna och biologisterna går man åt rakt motsatt håll. Om en kvinna är en person med feminina attribut (där kroppen ingår) och feminint kodade aktiviteter och att det inte finns något essentiellt kvinnligt utan det mest grundläggande kvinnliga är en erfarenhet av genusrelaterat förtryck – vad blir då rimligare än att kasta av sig kvinnligheten i syfte att kasta av sig förtrycket?

Paradoxalt nog hamnar detta resonemang ytterst nära livmoderfeminismens utgångspunkt. Kvinnan/feministen som person blir reducerad till kroppen i sig, inte vad kroppen gör. Detta skapar också en fixering vid yttre attribut. Som att inte köpa rosa kläder till små flickor utan blå. Detta istället för att uppmuntra dem till att göra vad de vill (eller inte vill än). Är inte problemet att vi har tappat bort våra kroppars funktion i fixeringen av hur de ser ut? Kroppen blir till för att vara, inte göra.

Okej, det är lättare att draga med en plattare kropp men hur många av dessa fixerade dragar ändå? (Förresten, varför är det mer androgynt med platt bröst, smala höfter än stora bröst och kuk?) Ätstörningarna har fått en feministisk ram.

Jag <3 storbröstade feminister. Kolla på Ricki Lake i Cry baby. Asstora boobs och ändå så långt från normativ medelklassfemininitet man kan komma.